gick riktigt bra. Publiken lyssnade verkligen. Alla satser hade sina magiska ögonblick, men särskilt första och tredje kan jag tycka. Musica Vitae funkade bra i salen, trots att det är en hel orkester. Kammarmusikföreningen är liten men intresserad, precis som Salomon Smith. Ordföranden Cecilia gör ett fantastiskt jobb, är på gång med hemsida, leta ny publik. Det är ett hästjobb att driva en kammarmusikförening, men vi ska jobba vidare. Igår hade jag äran att vara artist och då släpper man allt sån’t och bara njuter av stunden. Nu mot Malmö och Palladium!

Daniel är en sådan fin ledare, bestämd, tydlig och opretentiös. Det var som att spela kammarmusik med honom igen, lika givande fast nu är han dirigent. Orkestern fann Staffans musik ganska omgående, de är snabba Musica Vitae, riktigt snabba, flexibla och lyhörda. Själv njöt jag av att få höra en riktigt samspelt orkester omringa mina soloinsatser. Det är nästan roligare att repa än att spela konsert, men bara nästan. Nä, konsert är bäst, nerven, bettet, det kommer då…vänta bara…

I eftermiddag bär det av mot Växjö. I kväll går jag och Daniel igenom Storm, en del ändringar har skett sedan han fick partituret före sommaren. Gåspennans och bläckplumparnas  tid är sannerligen förbi. Tänk 2010, då mailar komponisten lätt som en plätt en PDF-fil på ca100 sidor, skrivna på dator till exekutörerna…Mozart hade älskat det. Det finns till och med ett program med syntetisk orkester och fruktansvärt bra pianist (förmodligen samma irriterande begåvade person som man också möter i schackprogram) där man kan höra hur det låter på ett ungefär. Stråket låter som små möss som tilldelats violiner, men ändå, man får en någorlunda bild av verket. Bäst är ju såklart att läsa partituret och spela själv. Men jag har faktiskt provat att spela igenom med min datoriserade kollega. Som en variant av Guitar Hero. Känner mig mycket hipp. Staffan kommer i morgon. Känns tryggt att ha med honom på repet!

Börjar få ordning på den nu tycker jag, “Shattered night”. Fyra satser. Barnsligt förtjust är jag. Särskilt mellansatserna, men också inledningens skönhet. Ackord med många betydelser. Känner att det är “min” pianokonsert. Min dotter har börjat prata om “min” pappa, “min” mamma. Jag förstår det, vi har behov av att känna att vi har något för oss själva. Ett tag i alla fall. Vill ju gärna att fler pianister ska spela verket. Men just nu är det mitt. Bara mitt.